Det är kanske lite framfusigt att kalla sig författare efter att bara ha givit ut en bok, då den oskrivna regeln är att det krävs två. Men hur kan man kora årets debutantförfattare om ingen är författare förrän efter sin andra bok?
Jag är i alla fall stolt över att ha lyckats slutföra projektet att skriva en bok och få den publicerad.
Inför min pensionering för ett par år sedan hade jag berättat för mina arbetskamrater att jag skulle skriva en deckare. Den skulle självklart utspela sig i Vaxholm, där jag själv bott sedan 1987. Kanske kunde jag mörda någon obehaglig politiker eller elak chef.
En av kollegorna kom med en inramad bild av en gammal burk med liktornsmedel som hon hade hittat i en stuga i Norrland. Döda lätt, hette liktornsmedlet. Den här kan du väl ha på framsidan sa hon.
Inspirations hade jag fått från livsöden och händelser i mitt arbete både som sjuksköterska inom psykiatrin och från olika befattningar inom socialtjänsten i Vaxholms stad och Österåkers kommun. Ibland kunde jag själv befinna mig i en helt absurd situation. När jag kom tillbaka till arbetsplatsen och återberättade vad jag varit med om, brukade jag tillägga på slutet att den här incidenten skulle kunna platsa i en Fellinifilm. En film var väl att ta i, så det fick bli en bok.
Nu i coronatider när jag sitter isolerad i huset på Resarö, föreställer jag mig hur det var här förr i tiden. Resarö var då en ö utan landförbindelse, enda möjligheten att ta sig till och från var med båt och från 50−talet med bilfärja. Man levde sitt liv på ön där det fanns det mesta som kunde behövas, skola, tre bondgårdar, handelsträdgårdar, en gruva, fiskare, varv, flera mataffärer, telefonväxel, post och brandkår.
Jag åker heller ingenstans utan ägnar mig åt trädgården, gubben och katten och har så smått börja skissa på en uppföljare. Handlingen kommer att tilldra sig i Stockholm på 60-talet och i ett nutida Vaxholm.